Söndagen, 15 oktober

Detta är min blogg. Jag tänker utlämna mig totalt. Jag tänker skriva om saker ur den synvinkeln jag tycker och känner. Allt på det sättet jag upplever det. Det kan handla om småsaker till stora livsavgörande händelser. Allt på mitt sätt. Det här är min värld och ingen kan uppfatta den på det sättet jag gör. Likaså kan inte jag uppfatta det du känner lika intensivt som du. Vi är alla olika.

_______________________________________________________________

Fysiskt:
Jag är runt 183-184 och pendlar mellan 67-69 kg. Jag anser mig själv se bra ut. Även fast jag lever med diverse komplex som de flesta människor i västvärlden. Ibland blir jag chockad över min egen fåfänga. Vissa tillfällen kan jag känna mig extremt snygg och kan spendera åtskilliga minuter framför spegeln i taget och bara posa för mig själv samtidigt som jag beundrar mig själv. Oftast handlar det om några timmar här och där i veckan. Jag får tankar som att jag kommer bli upptäckt på stan och bli världens största manlig fotomodell men oftast så skrattar jag iväg tankarna och skäms över min egen fåfänga. När jag inte är inne i dessa "perioder" så har jag inga speciella tankar angående mitt utseende. Jag är varken snygg, varken ful. Jag bara är. Sen så har vi de värsta "perioderna" då ingenting fungerar. Min näsa är för spetsig, öronen står ut för mycket, magen putar ut för mycket, armarna är för tjocka, armarna är för smala, rumpan är för stor, huden för torr, håret för tjockt, ögonen ojämna, listan kan göras oändlig. Även det smittas av till kläderna och alla kläder blir även fel. Dessa "perioder" försöker jag hålla mig inomhus för mig själv. I övrighet är jag nog ganska nöjd med resterande kroppsdelar mer eller mindre. Jag tycker om mina kindben, min ögonfärg samt även storleken på min snopp, för att vara helt ärlig. Självklart önskar jag som de flesta att man skulle kunna ändra vissa småsaker, men som sagt så har jag inte vuxit klart än och man vet inte hur man ser ut när man är "klar".

Psykiskt:
Jag har en tendens att skjuta ifrån mig alla dåliga känslor. Jag vill inte missa en utekväll bara för att jag känner mig nere eller har ångest. Jag visar oftast inte när jag mår dåligt och jag försöker samtidigt inte visa det. Självklart skriver jag av mig i diverse dagböcker och så, men där tar det slut. Jag har alltid haft jättesvårt att visa mig öppet ledsen. Jag gråter inte framför folk och jag försöker tillverka en illusion av att allt är bra. Självklart brister det, men det är oftast i samband med alkohol. Och saken med alkohol är att man kan skylla på det. På grund av denna mur av instängda känslor så har jag en tendens att bli överkänslig och gråta för småsaker. Nu menar jag mer att jag blir rörd extremt lätt. Det kan vara en fin låt, någon som ler på ett speciellt sett, ja, istort sett vad som helst. Det tycker jag faktiskt är lite jobbigt. Bortsett från "muren" så är jag nog ganska lättsamt. Jag är väldigt bra på ironiska och sarkastiska skämt och att klaga men inte på ett "klagigt" sätt. Jag säger det alltid med humor bakom orden. Jag har endå väldigt svårt att skratta åt skämt och så, och det får nog de flesta att tro att jag är på dåligt humör eller jag inte tycker om dem, men så är det inte. Sen så är jag även väldigt kritiskt samt självkritiskt. Jag är även lite av ett kontrollfreak och vill ha allt på mitt sätt. Den mest negativa men samtidigt positiva är att jag är extremt egoistisk. Men varför ska jag inte vara det? Mitt liv kretsar ju runt mig? Det är jag som har huvudrollen i min historia. Men för mycket av det god ni vet, för mycket av det goda...