-

Hela mitt lov har jag spenderat på Harrys så idag tog jag en fika med My vilket var trevligt.

Förövrigt har jag upptäckt att jag är väldigt ensam.

Måndag, 15 Januari

Okej, första dagen på min nya praktikplats Varda. Jag vet inte, det är alldeles för uppstyrt för mig och alldeles för snobbigt. Nog för att det brukar komma upp "finare" människor till Karlssons men 90% är roliga människor. Människor med humor och helt enkelt lätta att serva. Men Varda, nej! Som tur var hade jag Frida där idag, men resten av tiden ska vi dela på oss. Hon tar lunch och jag tar kvällar. Det blir bra, då kan jag jobba på hemtjänsten och få ihop pengar till den planerade New York resan. Och blir det inte NY så blir det nog ett Nintendo Wii eller kanske en videokamera. Det skulle vara sjukt kul med en videokamera. Alla fester som man skulle kunna sitta och skratta åt dagen efter.

...

Annars då?

Jag har träffat en kille nu i ett litet tag men han flyttar till Göteborg nästa helg så det känns lite jobbigt, ja! Jag byter ut Stina som flyttar tillbaka till Västerås från Götet och han flyttar dit. Ah! Menmen, det känns lite konstigt mellan han och mig, jag vet inte vad det är men det är bara konstigt. Vi har bara umgåtts när vi är fulla, höga eller bakis. Oftast alla tre. Jag känner honom inte så jävla bra, bara på en ytlig nivå. Och som sagt så är det enda vi gör när vi träffas är att antagligen supa, röka på och knulla. Men jag klagar inte. Absolut inte. Jag älskar att vara full. Att vara full och hög är den bästa känslan i världen. Och att knulla, ja, det behöver jag ju knappast nämna någonting om.
Men nu ska vi tydligen träffas på onsdag sista gången dårå. Känns lite sorligt. Jag är nog lite småkär. Problemet är bara att det inte finns någon magi. Inget pirr i maggen, inget som är nytt och spännande. Man har gjort det här förr och inget är nytt. Jag slösade min pirr på en jävla drule som visade sig vara ett stort jävla misstag. Ibland blir jag bara så arg.

Tisdag, 12 december

De senaste dagarna har varit lite smått oroväckande konstiga. Jag kan inte förklara men jag har inte riktigt vart mig själv bara. Jag har världens humörsvängningar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag måste försöka låta allt rinna av mig. Jag ska även börja gå till kuratorn igen och möjligtvis försöka få tag i en psykolog. Det är nog ganska viktigt. Jag mår inte bra.

Torsdag, 7 december

Den senaste veckan har gått ganska bra för mig. Jag har fått ett till extrajobb på Karlsson på taket, vilket jag är så glad över. Jag trivs så otroligt bra där och det är en så sjuk känsla att efter så många år kunna kalla mig själv för servitör.

- Hej, jag heter Daniel och jobbar som servitör.

Jag är även väldigt arg på min mamma. Sjukt jävla sur. Men sånt får vi ta imorn.

Torsdagen, 23 november

Nu när jag, som vanligt, är sjuk och inte har något att göra så slutar det alltid med att jag tar mig en riktig funderare över mitt liv. Slutsatsen, som alltid är samma slutsats, är att jag är sjukt ensam. Självklart så har jag vänner som står mig nära, men inte på det sättet som behövs. Jag behöver någon och jag behöver någon nu. Jag är ju inte desperat på något sätt, men det känns som om att man är på god väg. Jag förstör ju för mig också med mina extremt höga och krävande krav jag har på den andra parten. Orealistiska krav som ingen någonsin kommer kunna uppfylla. Ytlighet dödar.

...Och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

Jag önskar att mitt liv var som på film. Spänningen i börjar, kärleken, sveket och hatet och sedan som avslut en überromantisk kyss mitt ute i regnet till tonerna av något romantisk Amerikans skräpsång. Verkligheten är inte min grej, jag hör hemma i mitt huvud med min fantasi. Allt är mycket lättare där.

Fredagen, 10 oktober

En väldigt nära vän till mig har just berättat om att han har lungcancer. Det enda jag kunde vräka ur mig var:"Du får ingen sympati av mig, du har själv valt att röka."
Men det är sant. Jag är inte en sån person som spyr ur mig sympati. Hade det varit någon annan slags cancer som han inte kunde rå för så skulle nog sympatin komma, men inte när det är självförvållat. Jag vet även att han är en sån person som inte söker sympati. Men hursomhelst så kände jag mig väldigt kall, men jag vet inte hur jag skulle reagera på något annat sätt. Jag lovade att inte berätta något till någon men det löftet höll jag inte speciellt länge. Förlåt. Men Jag kände att det var viktigt att de närmaste fick reda på något. Förlåt igen.

Det som känns så otroligt konstigt det är att jag vet att du är bättre död. Jag vet, det låter verkligen hemskt, men så olycklig du vart i så många år, ja, du förtjänar det inte. Du har levt ett väldigt roande liv, men samtidigt ett väldigt hemskt liv. För att vara helt ärlig så skulle jag inte vilja byta. Men fast ditt liv varit uppe och nere så har du ställt upp för väldigt många. Du har varit där för otroligt många! Inte allra minst oss.

Jag, vi, tackar dig för allt du gjort för oss och kommer fortsätta göra så länge du kan...

Söndagen, 15 oktober

Detta är min blogg. Jag tänker utlämna mig totalt. Jag tänker skriva om saker ur den synvinkeln jag tycker och känner. Allt på det sättet jag upplever det. Det kan handla om småsaker till stora livsavgörande händelser. Allt på mitt sätt. Det här är min värld och ingen kan uppfatta den på det sättet jag gör. Likaså kan inte jag uppfatta det du känner lika intensivt som du. Vi är alla olika.

_______________________________________________________________

Fysiskt:
Jag är runt 183-184 och pendlar mellan 67-69 kg. Jag anser mig själv se bra ut. Även fast jag lever med diverse komplex som de flesta människor i västvärlden. Ibland blir jag chockad över min egen fåfänga. Vissa tillfällen kan jag känna mig extremt snygg och kan spendera åtskilliga minuter framför spegeln i taget och bara posa för mig själv samtidigt som jag beundrar mig själv. Oftast handlar det om några timmar här och där i veckan. Jag får tankar som att jag kommer bli upptäckt på stan och bli världens största manlig fotomodell men oftast så skrattar jag iväg tankarna och skäms över min egen fåfänga. När jag inte är inne i dessa "perioder" så har jag inga speciella tankar angående mitt utseende. Jag är varken snygg, varken ful. Jag bara är. Sen så har vi de värsta "perioderna" då ingenting fungerar. Min näsa är för spetsig, öronen står ut för mycket, magen putar ut för mycket, armarna är för tjocka, armarna är för smala, rumpan är för stor, huden för torr, håret för tjockt, ögonen ojämna, listan kan göras oändlig. Även det smittas av till kläderna och alla kläder blir även fel. Dessa "perioder" försöker jag hålla mig inomhus för mig själv. I övrighet är jag nog ganska nöjd med resterande kroppsdelar mer eller mindre. Jag tycker om mina kindben, min ögonfärg samt även storleken på min snopp, för att vara helt ärlig. Självklart önskar jag som de flesta att man skulle kunna ändra vissa småsaker, men som sagt så har jag inte vuxit klart än och man vet inte hur man ser ut när man är "klar".

Psykiskt:
Jag har en tendens att skjuta ifrån mig alla dåliga känslor. Jag vill inte missa en utekväll bara för att jag känner mig nere eller har ångest. Jag visar oftast inte när jag mår dåligt och jag försöker samtidigt inte visa det. Självklart skriver jag av mig i diverse dagböcker och så, men där tar det slut. Jag har alltid haft jättesvårt att visa mig öppet ledsen. Jag gråter inte framför folk och jag försöker tillverka en illusion av att allt är bra. Självklart brister det, men det är oftast i samband med alkohol. Och saken med alkohol är att man kan skylla på det. På grund av denna mur av instängda känslor så har jag en tendens att bli överkänslig och gråta för småsaker. Nu menar jag mer att jag blir rörd extremt lätt. Det kan vara en fin låt, någon som ler på ett speciellt sett, ja, istort sett vad som helst. Det tycker jag faktiskt är lite jobbigt. Bortsett från "muren" så är jag nog ganska lättsamt. Jag är väldigt bra på ironiska och sarkastiska skämt och att klaga men inte på ett "klagigt" sätt. Jag säger det alltid med humor bakom orden. Jag har endå väldigt svårt att skratta åt skämt och så, och det får nog de flesta att tro att jag är på dåligt humör eller jag inte tycker om dem, men så är det inte. Sen så är jag även väldigt kritiskt samt självkritiskt. Jag är även lite av ett kontrollfreak och vill ha allt på mitt sätt. Den mest negativa men samtidigt positiva är att jag är extremt egoistisk. Men varför ska jag inte vara det? Mitt liv kretsar ju runt mig? Det är jag som har huvudrollen i min historia. Men för mycket av det god ni vet, för mycket av det goda...