Fredagen, 10 oktober

En väldigt nära vän till mig har just berättat om att han har lungcancer. Det enda jag kunde vräka ur mig var:"Du får ingen sympati av mig, du har själv valt att röka."
Men det är sant. Jag är inte en sån person som spyr ur mig sympati. Hade det varit någon annan slags cancer som han inte kunde rå för så skulle nog sympatin komma, men inte när det är självförvållat. Jag vet även att han är en sån person som inte söker sympati. Men hursomhelst så kände jag mig väldigt kall, men jag vet inte hur jag skulle reagera på något annat sätt. Jag lovade att inte berätta något till någon men det löftet höll jag inte speciellt länge. Förlåt. Men Jag kände att det var viktigt att de närmaste fick reda på något. Förlåt igen.

Det som känns så otroligt konstigt det är att jag vet att du är bättre död. Jag vet, det låter verkligen hemskt, men så olycklig du vart i så många år, ja, du förtjänar det inte. Du har levt ett väldigt roande liv, men samtidigt ett väldigt hemskt liv. För att vara helt ärlig så skulle jag inte vilja byta. Men fast ditt liv varit uppe och nere så har du ställt upp för väldigt många. Du har varit där för otroligt många! Inte allra minst oss.

Jag, vi, tackar dig för allt du gjort för oss och kommer fortsätta göra så länge du kan...