Torsdagen, 23 november

Nu när jag, som vanligt, är sjuk och inte har något att göra så slutar det alltid med att jag tar mig en riktig funderare över mitt liv. Slutsatsen, som alltid är samma slutsats, är att jag är sjukt ensam. Självklart så har jag vänner som står mig nära, men inte på det sättet som behövs. Jag behöver någon och jag behöver någon nu. Jag är ju inte desperat på något sätt, men det känns som om att man är på god väg. Jag förstör ju för mig också med mina extremt höga och krävande krav jag har på den andra parten. Orealistiska krav som ingen någonsin kommer kunna uppfylla. Ytlighet dödar.

...Och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

Jag önskar att mitt liv var som på film. Spänningen i börjar, kärleken, sveket och hatet och sedan som avslut en überromantisk kyss mitt ute i regnet till tonerna av något romantisk Amerikans skräpsång. Verkligheten är inte min grej, jag hör hemma i mitt huvud med min fantasi. Allt är mycket lättare där.